13 april 2013

Italienaren och mänskligheten

Gårdagskvällen blev inte som jag hade planerat. Den blev bättre.

Halv två. En kompis hörde av sig med ett desperat rop på hjälp. Hon skulle få besök av en couchsurfare, en italiensk fotograf, men hade själv blivit akut sjuk och behövde någon som kunde ta emot honom två nätter i hennes ställe. Eftersom vi är med i couchsurfing-nätverket och gillar konst & kultur tänkte hon att vi skulle ställa upp. Italienaren skulle komma till stan strax före klockan sju på kvällen.

Först kände jag ett instinktivt motstånd i hela kroppen. Jag hade ju sett fram emot en lugn och skön fredagkväll i soffan efter en intensiv vecka. Men jag kände samtidigt att jag ville hjälpa till. Dessutom brukar möten med couchsurfare alltid vara givande. Och jag tyckte synd om både min kompis förstås och om italienaren. Dock kände jag inte att det skulle funka att ha honom här två nätter, eftersom vi skulle ha en massa folk hemma och översovandes natten till söndag.

Jakten på en ny soffa att surfa in på för italienaren påbörjades.

Min utmattade kompis ringde runt. Jag la ut en förfrågan på Facebook och Twitter, där några retweetade.

Inget gensvar. Ingen kunde tänka sig att ta emot en trettionioårig italiensk fotograf på genomresa. Varken en eller två nätter.

Tio i sju. Luca Nizzoli Toetti, han heter så, kom med tåget och jag hade lånat bil för att hämta honom. Jag var fortfarande trött efter arbetsveckan när jag stod där och väntade utanför Centralstationen. Kallt var det också. Men så fort vi hade hälsat på varandra var det som om axlarna åkte ner. Han var så lugn. Kändes trygg i sig själv och förstås nyfiken på Sundsvall och på andra människor. En stabil kille. Vi åkte hem och han plåtade en del från vårt fönster.

Halv nio. Fortfarande inget svar på mina ihärdiga rop i sociala medier efter sovplats åt Luca. Så vi började leta vandrarhem i Sundsvall. De visade sig vara - i både mina och Lucas ögon - relativt dyra för att vara just vandrarhem. Nu började även ett väldigt dåligt samvete gro i mig och jag funderade på om det kanske ändå skulle funka att han sov hos oss en natt till. Trots storfest och andra övernattare ... Till slut bokade vi ett hotellrum för 500 kr.

Gott så. Min man kom hem från en föreställning och vi samtalade alla tre om musik, politik, resor, möten, mat & dryck och ... ja, livet. Luca berättade om sitt fotoprojekt Almost Europe, som är anledningen till att han är på resande fot, och om sin tecknande flickvän som precis hade haft vernissage på en utställning i Rom. Vi hade fantastiskt trevligt.

Kvart över tio. Jag kollade - trots hotellrumsbokningen - Facebook och Twitter en sista gång.

BINGO!

En annan kompis som inte längre bor i stan hade sett min fråga och fixat övernattning hos ett annat par hon kände! Vips ringde vi dem, avbokade hotellrummet och natten till söndag kommer Luca att få sova i Skönsmon hos en familj med flera barn och en hund. Dessutom sparar han hotellkostnaden. Och jag sparar mitt samvete. 

Kvart i tolv. Gick och la mig med glädje i hela kroppen. Det är sånt här som får mig att tro på mänskligheten och dess framtid. Att ge berikar livet. Då får man också tillbaka. Kanske gör det tillvaron aningen mer hållbar.

Tjugo över tolv på lördagen. Luca är ute på stan och fotograferar. Jag känner ett styng av vemod över att inte ha honom kvar en natt till.

Vår nästa resa får nog gå till Italien ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar