Ny bekantskap med sprängtickan

Den här veckan har vi en couchsurfare boende hos oss. När han kom hade han två proppfulla plastkassar med sig med vad han sa var något som kan bota cancer. Knytnävsstora svarta knölar i plastpåsar. Sprängticka. Tydligen växer den här parasiten bäst i de nordliga delarna av världen, framför allt i Ryssland. Men inte bara där.

- De växer på björkar typ överallt här uppe! Jag kan koka te på dem som ni kan få smaka.

Aningen skeptisk drack jag en kopp, svart som kokkaffe, och den smakade riktigt ok. Som skog. Sen sökte jag upp sprängtickan på nätet och upptäckte att det verkar vedertaget att den är en kraftig antioxidant. Och så finns den alltså på var och varannan björk här i krokarna. Coolt.

Men när jag var ute i parken i kväll synade jag varenda björk jag gick förbi. Hittade en sprängticka. En. Jag kunde dessutom inte ta loss den eftersom jag inte hade någon kniv eller liknande. Och det var kanske lika bra, för den omfattas tydligen inte av allemansrätten, utan man måste fråga markägaren om lov ...

Den där koppen tick-te verkar i alla fall inte ha gjort någon skada. Nu kommer jag att hålla ögonen mer öppna under promenaderna.

Det här är ännu en korspublicering från En stund i skogen.

Vitt moln eller svart doft

Jag har semester den här veckan och couchsurfar hos ett par i några dagar. Deras badrum luktar tjära. Detta på grund av att de använder ett tjärschampo, som tydligen ska vara bra mot mjäll och mer eller mindre naturligt. Dock är jag tveksam till om jag tycker det är värt att få bort mjällen mot att mitt badrum - och mitt hår - luktar som en gammal fiskebåt. Dessutom läste jag att schampot tydligen framför allt används på hundar och hästar ...

Nej, då testar jag hellre äppelcidervinäger, som jag har läst ska kunna fungera. Den kan jag dessutom köpa ny, eftersom den gills som "mat". Men det kanske också luktar starkt efteråt ...

Annars tar jag gärna emot tips på hur du motverkar mjäll utan att använda de där superstarka och konstiga produkterna, som hockeymålvakter gör reklam för.

Italienaren och mänskligheten

Gårdagskvällen blev inte som jag hade planerat. Den blev bättre.

Halv två. En kompis hörde av sig med ett desperat rop på hjälp. Hon skulle få besök av en couchsurfare, en italiensk fotograf, men hade själv blivit akut sjuk och behövde någon som kunde ta emot honom två nätter i hennes ställe. Eftersom vi är med i couchsurfing-nätverket och gillar konst & kultur tänkte hon att vi skulle ställa upp. Italienaren skulle komma till stan strax före klockan sju på kvällen.

Först kände jag ett instinktivt motstånd i hela kroppen. Jag hade ju sett fram emot en lugn och skön fredagkväll i soffan efter en intensiv vecka. Men jag kände samtidigt att jag ville hjälpa till. Dessutom brukar möten med couchsurfare alltid vara givande. Och jag tyckte synd om både min kompis förstås och om italienaren. Dock kände jag inte att det skulle funka att ha honom här två nätter, eftersom vi skulle ha en massa folk hemma och översovandes natten till söndag.

Jakten på en ny soffa att surfa in på för italienaren påbörjades.

Min utmattade kompis ringde runt. Jag la ut en förfrågan på Facebook och Twitter, där några retweetade.

Inget gensvar. Ingen kunde tänka sig att ta emot en trettionioårig italiensk fotograf på genomresa. Varken en eller två nätter.

Tio i sju. Luca Nizzoli Toetti, han heter så, kom med tåget och jag hade lånat bil för att hämta honom. Jag var fortfarande trött efter arbetsveckan när jag stod där och väntade utanför Centralstationen. Kallt var det också. Men så fort vi hade hälsat på varandra var det som om axlarna åkte ner. Han var så lugn. Kändes trygg i sig själv och förstås nyfiken på Sundsvall och på andra människor. En stabil kille. Vi åkte hem och han plåtade en del från vårt fönster.

Halv nio. Fortfarande inget svar på mina ihärdiga rop i sociala medier efter sovplats åt Luca. Så vi började leta vandrarhem i Sundsvall. De visade sig vara - i både mina och Lucas ögon - relativt dyra för att vara just vandrarhem. Nu började även ett väldigt dåligt samvete gro i mig och jag funderade på om det kanske ändå skulle funka att han sov hos oss en natt till. Trots storfest och andra övernattare ... Till slut bokade vi ett hotellrum för 500 kr.

Gott så. Min man kom hem från en föreställning och vi samtalade alla tre om musik, politik, resor, möten, mat & dryck och ... ja, livet. Luca berättade om sitt fotoprojekt Almost Europe, som är anledningen till att han är på resande fot, och om sin tecknande flickvän som precis hade haft vernissage på en utställning i Rom. Vi hade fantastiskt trevligt.

Kvart över tio. Jag kollade - trots hotellrumsbokningen - Facebook och Twitter en sista gång.

BINGO!

En annan kompis som inte längre bor i stan hade sett min fråga och fixat övernattning hos ett annat par hon kände! Vips ringde vi dem, avbokade hotellrummet och natten till söndag kommer Luca att få sova i Skönsmon hos en familj med flera barn och en hund. Dessutom sparar han hotellkostnaden. Och jag sparar mitt samvete. 

Kvart i tolv. Gick och la mig med glädje i hela kroppen. Det är sånt här som får mig att tro på mänskligheten och dess framtid. Att ge berikar livet. Då får man också tillbaka. Kanske gör det tillvaron aningen mer hållbar.

Tjugo över tolv på lördagen. Luca är ute på stan och fotograferar. Jag känner ett styng av vemod över att inte ha honom kvar en natt till.

Vår nästa resa får nog gå till Italien ...