Snart en Fairphone i min hand

Min gamla trotjänare, den sjuåriga knappmobilen, har börjat krångla sen några veckor. Det är dags att låta den somna in och skickas vidare.

Så här pigg är den inte längre ...

Jag slängde ut frågan på Facebook om vad jag borde köpa i stället. De flesta tipsade om de vanliga monstren. Men så nämnde någon rättvisemärkt och jag mindes plötsligt att jag lovat mig själv - här på bloggen, till och med? - att köpa en "snäll" mobil.

Letade fram Fairphone, läste några recensioner av den och kollade igenom fakta. Den skiljer sig inte nämnvärt från alla andra, rent funktionsmässigt och den kostar ungefär lika mycket som de flesta. Skillnaden är att de tydligt redovisar vart pengarna går och är måna om att tillverka den så rättvist och miljövänligt som möjligt (konfliktfria mineraler etc). Dessutom går en del av pengarna till ett projekt för återvinning av gamla mobiler i Ghana.

Det var inte mycket att snacka om. Tjugo minuter senare var det klart.

Efteråt kände jag nästan eufori. Dansade runt i vardagsrummet en stund. Tänk vad lite hållbarhetstänk kan göra för en fredagkväll.

Nu är det bara att vänta. I ett antal veckor.

Klädbytarkvällen nalkas

Jag hade tänkt städa och baka i kväll. I morgon är det nämligen dags för mig att hålla min första klädbytarkväll här hemma. Ser verkligen fram emot den! I inbjudan skrev jag att jag skulle bjuda på fika.

Då, visionen i mitt huvud: Såg framför mig hur jag kvickt snodde ihop lite rawfood-kakor, min klassiska sockerkaka som mamma lärde mig när jag var liten, samt hembakt bröd ...

Det var någon vecka sen.

Nu, verkligheten: Jag har inte snott ihop något alls än. Varken kakor eller bröd. Skulle alltså göra allt det där i kväll, hade jag tänkt. Min prokrastinerande och ofokuserade vana trogen har jag i stället stångat mig blodig med körens hemsida, läst mejl, mejlat och fejsbookat i en dryg timme.

Så nu lämnar jag skärmen och skrider till verket. Så det så!

Resultatet redovisas förhoppningsvis i morgon kväll, om jag inte fortsätter mitt prokrastinerande ...

Oktober - rensarmånaden

I helgen försökte jag bringa ordning i det kaos som har rått i det kombinerade tv-rummet/ateljén ...

Före:

Stökig rullhylla.

Efter:

Städad rullhylla (i nästan städat rum).

Jag la upp kaosbilden på Instagram och genast kommenterade en av mina gamla klasskompisar från bildlärarutbildningen, Emelie, att hon hade utnämnt oktober till rensarmånaden. Taget! Härmed ska jag göra allt jag kan för att rensa under oktober! Började med att lämna bort en lampa och några sällan använda nagellack till min brorsdotter.

Och min förra arbetsplats, Skvaderns gymnasieskola, ville gärna ta emot den väldigt praktiska, men för mig alldeles för skrymmande rullhyllan. Den ska bara monteras ner för att få plats i hissen, sen kommer den att göra nytta på ett nytt ställe, där det bedrivs viktig verksamhet: bildlektioner på gymnasiet. Hemma ska den ersättas av en mindre variant som jag fått i present av pappa.

PS. Förutom att möbeln får lämna hemmet, rensade jag undan en kasse med körnoter som pappa fick botanisera bland, en kasse med noter som ska tillbaka till körens notbibliotek och minst en kasse med gamla papper/noter/anteckningar/skisser/sparade lappar. Så himla skönt att rensa!

Obama och cykelvänligheten

I dag var USA:s president Obama på besök i Stockholm. Media gick bananas. Jag kollade liverapportering från Ekot på nätet i studion medan vi sände. Väldigt spännande allting, i alla fall i början.

En sak jag fastnade för mitt i allt, var hur alla stockholmare gillade att gatorna var tomma. Att det var helt tyst i stan, inga bilar!

Från Ekots liverapportering på nätet.

Från Facebook-flödet.

Från Instagram.

 

En till från Instagram.

Det är ju det jag säger! Cykel är så mycket bättre än bil. I alla fall i stadsmiljö. Jag minns så väl när jag bodde i Stockholm och alltid tog mig fram fortare med cykel än med tunnelbana eller buss. Helt oslagbart. Inga problem att hitta parkering behövde man ha heller. Nej, fram för fler cyklister och färre bilar i innerstan!

Heja Rebecka och oss alla andra!

Rebecka, hon som med sin pecha kucha-föreläsning inspirerade mig till att dra igång projektet #Onytt2013, har nu avslutat sitt eget projekt där hon under 365 dagar skulle ha en ny outfit på sig varje dag utan att köpa ett enda nytt plagg/accessoar/sko.

Hon lyckades.

Under hela sitt projekt har hon bloggat (finns länk i listan till höger), men jag vill gärna puffa för ett särskilt inlägg, nämligen det från den 28 augusti, då hon skrev om "att mode inte är hjärnkirurgi" och om att ha mode-mod. Om att våga vara den du är. Att plocka fram modet (pun intended!). Läsa gärna och lär här!

Grattis Rebecka! Heja dig! Heja återbruk!

Ramadanmaten och julmaten och all annan mat

I dag börjar ramadan. Läste en intressant artikel som Petronella länkade till på Twitter. Läs den gärna här (på engelska. Finns även fler artiklar i ämnet på samma sajt).

Det påminde mig om att man bara ska ta för sig så mycket man kan och vill äta. Både vid jul, påsk, ramadan, hanukkah, midsommar, tacobuffén, all-inclusive-middagen eller vad det nu är man äter. Det slängs på tok för mycket mat i de välmående delarna av världen. Kom igen!

• Begär "doggie bag" när du är på restaurang och inte orkar äta upp.
• Släng inte rester! (Många maträtter är till och med godare dagen efter.)
• Börja med en mindre portion i stället för att ösa upp ett matberg på tallriken, och backa om du inte är mätt.
• Frys in det som går att frysa.

Enligt #onytt2013-reglerna får jag ju faktiskt köpa ny mat, men eftersom syftet med projektet är att tära mindre på miljön, vill jag puffa för att minska slit-och-släng-mentaliteten även när det gäller mumsigheter och näringsintag.

Skuldfri men inte plastfri

Återigen har jag betalat mig ur synden.

Jag ville kompensera för att jag brustit i uppmärksamheten och  - omedvetet - köpt ett antal nyproducerade plastkassar att bära livsmedel i hem från affären sedan i januari. Trots att jag bara får köpa onytt.

För att försäkra mig om att pengarna gick till just plastbekämpning i till exempel haven (där mycket plast hamnar och gör ont) frågade jag @Oceanografen (Daniel Hansson), som jag följer på Twitter, om vilka jag borde skänka pengar till. Tänkte att han kanske hade ett bra svar.

Skärmklipp från Twitter.

 Det hade han. I alla fall ett okej svar. Därför blev det 100 kr till Håll Sverige Rent.

Bevis.

Hädanefter återanvänder jag i stället mina tygpåsar, ryggsäckar och redan inköpta plastpåsar. Men eftersom plastpåsarna fungerar bra som soppåsar, kommer det kanske ändå bli tvunget att köpa någon enstaka plastkasse under resten av året. Därför kommer jag att kompensera ytterligare någon gång för just det, framöver.

Vill du ha tips på hur du minskar plastkonsumtionen i ditt liv? Det finns här på Supermiljöbloggen.

Italienaren och mänskligheten

Gårdagskvällen blev inte som jag hade planerat. Den blev bättre.

Halv två. En kompis hörde av sig med ett desperat rop på hjälp. Hon skulle få besök av en couchsurfare, en italiensk fotograf, men hade själv blivit akut sjuk och behövde någon som kunde ta emot honom två nätter i hennes ställe. Eftersom vi är med i couchsurfing-nätverket och gillar konst & kultur tänkte hon att vi skulle ställa upp. Italienaren skulle komma till stan strax före klockan sju på kvällen.

Först kände jag ett instinktivt motstånd i hela kroppen. Jag hade ju sett fram emot en lugn och skön fredagkväll i soffan efter en intensiv vecka. Men jag kände samtidigt att jag ville hjälpa till. Dessutom brukar möten med couchsurfare alltid vara givande. Och jag tyckte synd om både min kompis förstås och om italienaren. Dock kände jag inte att det skulle funka att ha honom här två nätter, eftersom vi skulle ha en massa folk hemma och översovandes natten till söndag.

Jakten på en ny soffa att surfa in på för italienaren påbörjades.

Min utmattade kompis ringde runt. Jag la ut en förfrågan på Facebook och Twitter, där några retweetade.

Inget gensvar. Ingen kunde tänka sig att ta emot en trettionioårig italiensk fotograf på genomresa. Varken en eller två nätter.

Tio i sju. Luca Nizzoli Toetti, han heter så, kom med tåget och jag hade lånat bil för att hämta honom. Jag var fortfarande trött efter arbetsveckan när jag stod där och väntade utanför Centralstationen. Kallt var det också. Men så fort vi hade hälsat på varandra var det som om axlarna åkte ner. Han var så lugn. Kändes trygg i sig själv och förstås nyfiken på Sundsvall och på andra människor. En stabil kille. Vi åkte hem och han plåtade en del från vårt fönster.

Halv nio. Fortfarande inget svar på mina ihärdiga rop i sociala medier efter sovplats åt Luca. Så vi började leta vandrarhem i Sundsvall. De visade sig vara - i både mina och Lucas ögon - relativt dyra för att vara just vandrarhem. Nu började även ett väldigt dåligt samvete gro i mig och jag funderade på om det kanske ändå skulle funka att han sov hos oss en natt till. Trots storfest och andra övernattare ... Till slut bokade vi ett hotellrum för 500 kr.

Gott så. Min man kom hem från en föreställning och vi samtalade alla tre om musik, politik, resor, möten, mat & dryck och ... ja, livet. Luca berättade om sitt fotoprojekt Almost Europe, som är anledningen till att han är på resande fot, och om sin tecknande flickvän som precis hade haft vernissage på en utställning i Rom. Vi hade fantastiskt trevligt.

Kvart över tio. Jag kollade - trots hotellrumsbokningen - Facebook och Twitter en sista gång.

BINGO!

En annan kompis som inte längre bor i stan hade sett min fråga och fixat övernattning hos ett annat par hon kände! Vips ringde vi dem, avbokade hotellrummet och natten till söndag kommer Luca att få sova i Skönsmon hos en familj med flera barn och en hund. Dessutom sparar han hotellkostnaden. Och jag sparar mitt samvete. 

Kvart i tolv. Gick och la mig med glädje i hela kroppen. Det är sånt här som får mig att tro på mänskligheten och dess framtid. Att ge berikar livet. Då får man också tillbaka. Kanske gör det tillvaron aningen mer hållbar.

Tjugo över tolv på lördagen. Luca är ute på stan och fotograferar. Jag känner ett styng av vemod över att inte ha honom kvar en natt till.

Vår nästa resa får nog gå till Italien ...

Var é grabbarna?

Jag är med i en grupp som heter "Återbruka mera!" på Facebook. Gick med för några dagar sen. Där finns verkligen fantastiska tips om hur man gör kuddfodral av gamla t-shirtar, en pennhållare av barnens avlagda jeans, eller iPad-fodral av en gammal jacka, till exempel. Otroligt inspirerande.

Dock: De som lägger upp saker och statusuppdateringar där är nästan uteslutande kvinnor. Och tipsen och länkarna handlar oftast om någon form av hantverk med garn eller tyg. Vad är grejen med det?

Var är alla män som återbrukar och har sig? De finns ju, men var? Vad vill de tipsa om? Kanske annat. Kanske samma.

Syns gör de i alla fall inte.

Symaskinslampan ...

Människor är bra fina.

Knappt hade jag lagt ut en länk hit på Facebook igår och ett "Hjälp!", så hade flera kommentarer och tips ramlat in. Bland annat min gamla bekant Kerstin meddelade att hon hade flera stycken såna där lampor hemma.

- Jag har tre olika Singer-maskiner och de där lamporna är inte så lätta att få tag på. Ring när du kan komma över.

I dag åkte jag dit och hämtade den. Fick dessutom kaffe och hembakta pepparkakor och en ytterst trevlig pratstund om livet. En injektion av mental energi en helt vanlig söndag. Tack! Mer sånt i livet!

Det var bara ett krux: väl hemma gick lampan fint att montera fast, men visade sig vara för lång i själva bubblan, vilket innebar att frontlocket till maskinen inte gick att stänga igen. Illa. Pratade med henne i telefon i kväll, och hon skulle kolla om någon av hennes andra maskiner hade mindre lampor ... Generösa människan.

Fortsättning följer (hoppas jag) ...


Uppdatering 19 mars: Ingen konkret fortsättning i sikte än ...

Träningsskor - lösningenish

Tänk vad Facebook kan vara bra ibland! Knappt hade jag lagt ut en länk hit till bloggen med min uppgivna fråga, så rasade det in tips. Tjohooo!

Det verkar som om det blir till att skanna begagnatmarknaden på nätet ... (För övrigt har jag vansinnig träningsvärk efter passet i tisdags!)